Kontakt

Dalhemlingen har hört av sig till oss via e-mail, och vi har bestämt oss för att framöver publicera hans berättelser om sin väg genom staden. Den första, skriven idag lördag den 2 oktober 2010, kommer nedan. Vi hoppas på fortsatt kontakt, och ber dessutom allmänheten rapportera in eventuella observationer.


Lördag 2/10 2010

Dalhemlingen tar sina första steg genom Helsingborg. Utanför Dunkers Kulturhus träffar jag på en liten flicka som tittar intresserad och glad på mig samtidigt som hon håller sin mamma hårt i handen. Jag vinkar lite försiktigt och får en vinkande hand tillbaka.

Uppe vid Konsul Perssons plats fanns det en liten folksamling och det hördes ett litet svagt skratt från samlingen. Dalhemlingen vågar inte gå fram och fortsätter gå lite. En glad frisör kommer ut från sin salong och fotar med sin mobil. Dalhemlingen tycker det är helt okej.

Jag träffade på fler familjer med intresserade barn och tittade länge över axeln när de hade gått förbi. Jag satte mig ner på en bänk och vilade en stund. Det blir varmt att gå omkring. Folket som går förbi kan inte låta bli att le och titta.

På olika gator och hörn tittar Dalhemlingen in i ett och annat skyltfönster med konstutställning i och även med kläder och instrument. När jag går förbi caféer, restauranger, frisörsalonger och mindre affärer med stora fönster möts Dalhemlingen av breda leenden.

På Kullagatan tar jag en titt in på BR-leksakers butik för att testa på att vara en stund och se reaktioner. Utanför affären frågar en man mig om jag jobbade inne på BR. Jag svarade lite försiktigt att jag inte gjorde det. När denna mannen även frågade vad jag hade på huvudet tog jag på min lilla hatt och svarade "Du menar min hatt?" Inne på BR träffade jag en liten kille som sträckte fram sin hand och jag sträckte fram min försiktigt och blygt och hälsade lite. Jag gick ut ganska snart. Det är bäst att vara ute. När jag fortsatte gå var det många barn tittar och vuxna som skrattar lite. En spansk familj hälsade på mig "Hola." Jag var blyg nog och vinkade åt dem.

En liten kille ville gärna ha en av mina klockor och frågade hur jag kunde se. Självklart fick han ingen av mina klockor och jag svarade att jag såg genom mina ögon.

Det var kul att se folkets reaktioner. Det blev mest skratt och kommentarer som "Så söt du är!" "Du är så snygg!" Barn frågade oftast sina föräldrar "Vem är det?" "Titta, titta, titta!" Några få kommentarer som jag fick höra var "Ja, han fryser nog inte i den..."